Kaffet i handen och tankarna på högvarv. Det är väl kanske lika bra att ge sig till nu, när gnistan är så solklart, fruktansvärt bortgången? Det är dags nu, en vändpunkt, ett nytt omslag till den skamfilade boken, komplett peripeti.
Ryck upp dig, gumman. Ta hand om dig. Du vet att det är du, och endast du, utan like, en solokvist. Lilla damen med hatten, mot den stora stygga verkligheten. Akta dig noga för ensamheten. Glöm inte bort att andas.
Nej nu spårar det ur. God dag och allt, det vete fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar